Fotbollshelg, del 2

Efter två timmars färd i en tågvagn utan lyse, toalett eller ventelation (tur att tåget inte ställdes in!) så var jag framme i Stockholm. Där lyckades jag tillslut hitta en box att ställa in min väska med trumma och flaggor och tog sedan en sväng mot Hötorget. Tanken var att jag skulle äta på Kungsgrillen (de har den godaste fish & chips:en jag någonsin ätit) men det var stängt så det fick bli Kungshallen istället.

Precis när jag ätit färdigt och ska ta rulltrappan upp så hör jag "Annso!" och det är Annika som är på väg nerför trappan. Jag gör henne sällskap medan hon äter. Medan Annika äter så dyker Carl Stenbäck, som kom tvåa i TV3s Floor Filler, upp (inget märkvärdigt, bara en detalj). Sen går vi tillbaka till Centralen där vi genast ser Karl. Nej, man är inte direkt osynlig i UIKs replikatröjor. ;) Karl ser dock inte oss, trots Annikas tröja, så vi går närmare och närmare tills vi är ca 2 meter ifrån men han vänder och går åt ett annat håll. Vi ställer oss på platsen där jag skulle träffa Anna S och efter bara en kort stund kommer Anna W fram till oss. Straxt efteråt har Karl sett oss och kommer han också. Vi pratar lite och sen kommer även Anna S. Efter lite inhandlande saker på pressbyrån så tar Anna S och jag tunnelbanan till Kristineberg, medan resten av gänget väntar på Hanna som lovat att träffa de vid centralen.

Väl vid Kristineberg frågar vi en kille åt vilket håll IP ligger och så traskar vi dit. Grinden var öppen så vi går in och kollar runt lite. Efter en stund ser vi Roland och Dockan och går dit och pratar. Vi börjar undra var Hanna och alla andra är, så jag ringer Annika som säger att de är i närheten men de har ingen aning om var. Lost, helt enkelt! ;) Straxt efter det så kommer UIKs buss och alla spelare går in. Anna S och jag går runt läktaren eftersom spelarna nu var ute och kände på planen, mitt bland massa vattenspridare. Spelarna kommer i omgångar och går tillbaka in i omklädningsrummen. Karro, Mosan och Sjöa var några av de som hälsade och var alla väldigt glada. Läkaren Lars kommer fram till mig. "Planen är hård idag" "Ok. Är det bra eller dåligt? Hehe" "Det passar Marta..." "Då är den bra!". Så pratar vi lite till medan alla går in och sen gör han detsamma. Jag frågar Roland och Andrée om de vet vilken avbytarbänk de ska vara vid men de hade ingen aning.

Nu börjar vi verkligen undra var Hanna och gänget är. Anna S gick runt läktaren medan jag pratade med Lars för att se om hon såg de och när jag pratat färdigt så går jag också dit. Just då ser vi hur de kommer och ställer sig utanför kassorna. Oturligt nog hade grinden stängts ca 5 min tidigare. Nu blev det problem för dif/ä hade ingen personal i kassorna och vakten kunde inte släppa in de. Det kommer nån vimsig gubbe från Stockholm Stad som hade hand om skötseln av arenan. Han visar stolt sitt Hammarby-halsband och säger att staden antagligen inte hade tänkt till då de satt ihop en AIKare, en Djurgårdare och en Hammarbyare för att sköta stället. Japp, mycket smart.

Tillslut kommer det äntligen kassörer och alla fansen kunde komma in. Vi går till platsen vi tänkt vara på och laget kommer ut för uppvärmning. De lägger saker vid en avbytarbänk och genast börjar vi sätta upp flaggor osv på läktaren bakom. Fler och fler UIKfans dyker upp. Kul att ser er alla igen! Annika går ut på löparbanan för att ta kort på oss och några vakter påpekar snabbt att hon inte får vara där. Hon springer tillbaka till läktaren och straxt efter det kommer det upp lappar överallt där det står att om man går in på banan så riskerar man avstängning från alla elitfotbollsarenor i Sverige. Och nej, det hade faktiskt ingenting med Annikas "övertramp" att göra. ;) Just när vi sitter där och bara pratar så börjar UIKarna gå fram till avbytarbänken och hämtar saker... och flyttar till den andra avbytarbänken. Kanon! Det var bara att klippa upp alla band så vi fick loss flaggorna och flytta över allt och alla några meter till vänster. Uppvärmningen fortsätter och vi ser bland annat Hanna Ljungberg och Tina Nordlund på planen.

Så var det äntligen dags. En speaker kalla på uppmärksamheten.
Speakern: "Välkomna (bla bla bla) till detta toppmöte mellan Umeå OCH VILKA DÅÅÅÅÅÅ?!"
Stockholmspubliken: *total tystnad*
UIK klacken: *skratt och stort jubel*
Han pratar lite till och sen upprepas allt en gång till, till lika stort jubel från oss. Sen kommer spelarna in, presentation sker och alla spelare tittar mot oss och verkar jätteglada när vi jublar åt dem. Matchen drar sen igång och vi börjar heja redan från start. Tillslut var vi faktiskt runt 20 stycken, vilket var jättekul! De ramsor som vi sjöng/skrek mest var nog "Framåt Ume, in med bollen" "UIK är de bästa, heja heja heja Ume" och "Lise *dunk, dunk, dunk*. Varför Lise? Jo, hon fick ganska snart gå till läkaren eftersom hon blödde näsblod väldigt kraftigt. När hon kom in igen så hejade vi. Men domaren visade henne av planen ganska snart igen och alla avbytare hjälpte till att stoppa blödningen. 4 pers plus en läkare vad det som krävdes för att tillslut få stopp på det så att hon kunde komma in igen, i Emma Berglunds tröja. Vi hejade såklart igen och hon bjöd tillbaka genom att bland annat göra en riktigt snygg vridning/tunnel i närheten av där vi satt, vilket såklart resulterade i ännu mer hejande från oss.

Vi hejade även på Sjöa då hon fick ett frilägen som tyvärr inte blev mål. Första halvlek var riktigt jämn och båda lagen blixtrade till ibland. UIKs chanser resulterade inte i mål utan det blev ofta skott utanför. Dif/ä:s chanser stoppades effektivt av Karro och Sanna som båda var iskalla hela matchen. Och skulle dif/ä få nåt skott, vilket de fick, så var Fia där och plockade dem. Andra halvlek var likadan men nu hade UIK mer tryck och hade flera chanser efter varandra. Det kunde lugnt ha blivit 1-2 mål till. Tillslut kom i alla fall det avgörande målet. Om jag ska vara ärlig så kommer jag inte ihåg så mycket av det, mer än att det var väldigt många UIKare i straffområdet och dif/ä kämpade vilt för att få bort bollen men den kom istället till Berka (visade det sig) som fixade så att nätet rasslade. Vi såg inte vem det var men efter speakerns utrop så blev det såklart "Berka *dunk, dunk, dunk*" från våran sida. Sen fortsätter kämpandet i resten av halvleken. Plötsligt säger Annika "Jag drar bara ner byxorna hela tiden" och vi andra ser helt oförstående ut. Hanna kollar på klockan och noterar tiden 71:33. "Ok, nu vet alla. 71:33 - Annika drar ner byxorna!". Japp, så var det med det. ;)

I slutminuten är det hårt tyck mot UIK-målet. Sanna stoppar ett skott med fötterna några meter från mållinjen men bollen kommer inte bort. Trycket fortsätter. Fia missar en boll och hela klacken skriker "AAAAAHHHHH!" och "NEEEEEEEEEJ!". Då står Karro där "som en räddande ängel" som vissa tidningar har uttryckt det. Det komiska är skildnaden på våran reaktion och hur Karro sen själv förklarar situationen i radion.
Karro: Äh, jae...jag tyckte själv att det var marginal. Men det är klart att man måste ju vara där och få undan bollen.
Reporter: Vi pratar om en situation där bollen är på mållinjen men du sparkar bort den i slutsekunderna.
Karro: Ja, det var ju ganska lugnt. Det var ju ingen annan i närheten så jag hade ändå tid att slå undan den.

Tillslut blåser domaren av matchen och vi kör "Segern är vår, segern är vår. Vi har vunnit, segern är vår!" en bra stund medan laget tackar och samlar sig i en ring. Sanna står med en arm in i ringen, på alla andras händer och en arm pekande mot oss. Laget kör en liten våg/peppning och sen kommer de mot oss. Mosan verkar jätteglad och dansar fram. Sjöa dansar också lite. De går runt avbytarbänken och fram, bara nån meter ifrån oss och gör vågen och applåderar oss. Några säger "tack" "bra jobbat" och liknande också innan de går tillbaka till planen och joggar ner.

Vi plockar ihop våra saker och går sedan skilda vägar. Anna S, Karl, Annika och jag går mot tunnelbanan men Karl och Annika väljer sen att gå till centralen eftersom de har så god tid på sig och inget att göra. Anna S och jag tar tunnelbanan och Anna går sen av och beger sig hemåt. Jag fortsätter till centralen, köper lite mat och går sedan på tåget hem. Det kändes som om man aldrig ville ta av sig replikatröjan den dagen. Så skönt kändes det, så stolt var man.