Regnig seger i Karlstad

Straxt innan 12 bar det av mot Karlstad, efter att mina föräldrar och min morbror hade tittat förbi och hämtat mig. Väl där går vi in på en restaurang men blir utkörda eftersom de inte öppnat än. Vi var 15 min för tidiga... Därför sket vi i det stället och åkte till en restaurang där vi brukar äta. Efter massa skämt (från min morbror) och god mat så bar det av igen. Vi kunde inte åka direkt mot fotbollsplanen utan var tvungen att åka runt ett kvarter först för att komma ut på rätt väg. När vi kommer fram till restaurangen där vi åt så är en buss framför oss. UIK kanske? Nja... den åker i och för sig åt rätt håll...och svänger in på rätt ställe. Japp det är UIK! Så vi åker efter och stannar precis bakom bussen. ;-)

Väl där så träffar vi Anders och Annika och så hälsar vi på en del av spelarna och ledarna. Mamma förföljer Marta in och frågar om hon ska spela bra idag och Marta svarar nåt i stil med "Ja, idag mycket bra!". Vi går till vår plats på läktaren och börjar sätta upp flaggor. Snart kommer Myggan och Linda och då har vi genast massa fler flaggor att sätta upp. Roland kommer upp på läktaren och jag frågar om han gillar Lindas flagga (som är JÄTTESNYGG) och det gjorde han såklart! Även ballonger som jag snott från jobbet sattes upp. Anders ger mig en vattenflaska som UIK glömde i Karlstad i slutet av förra året. Bra att ha vatten i hemma, istället för en med jobbets namn på...

Vi går in i gången under läktaren för att fika och då kommer UIKs läkare och klappar mig på axeln och vi pratar lite. På väg ut igen så frågar mamma honom hur det är med Hanna Ljungberg och han svarade att det är lugnt och att hon är på väg att friskna till nu. Efter fikat går vi ut och kollar på uppvärmningen. Plötsligt börjar pappa skrika "Dala" och *dunk, dunk, dunkar* på trumman. Det var riktat till Sven "Dala" Dalkvist, pappa till Lisa som numera spelar i UIK. Han skrattar, går mot oss och säger "ska vi sitta här?". "Ja, klart att ni ska" svarar vi och de sätter sig ner och frågar lite var vi är ifrån osv. Sen slutar uppvärmingen och Lisa vinkar lite till sina föräldrar på väg ut från planen.

Spelarna kommer in och vi skriker "SM-guld, sm-guld, sm-guld" och jublar under presentationen. Alla spelare kollar på oss och vinkar när de ropas upp. Så startar matchen och får inte så bra start för UIKs del. De var faktiskt knappt över halva planen de första minuterna men tillslut så kom de upp och fick in ett mål, ganska orättvist men skönt för oss! Så kom ett mål till innan QBIK plötsligt fick fart igen och gjorde två mål de också. Massa ungar från ungdomslag skrek som sjutton och därför var det svårt för oss att göra oss hörda, men det gick! Redan efter några minuter så var vi hesa... Anders rycker in och tillsammans med min "bäst på plan är de i gult och svart (sjöngs vitt och svart idag)" så kom vi igång med lite nya ramsor. "Kämpa Umeå" växelsjöngs, likaså "framåt Umeå", "öka takten, Umeå" och "kämpa på, Umeå". Vi drog även till med en liten sång "Moström är våran kapten, Moström är våran kapten, Moström är alltid bäst, Moström är alltid bäst" vilket vi faktiskt klarade av hyfsat bra.

När spelarna var på väg ut efter första halvlek så skrek vi Marta *dunk, dunk, dunk* och hon vinkade. Lise (Klaverness som gjorde ett av målen) *dunk, dunk, dunk* som också vinkade och Fia (målvakten) *dunk, dunk, dunk* som tyvärr inte vinkade. Annika och jag tränge oss fram till toaletten och efter lång kö blev det äntligen våran tur. Då säger en mamma "ska ni åka hem till Umeå nu ikväll?" till mig. "Vi är inte från Umeå, vi är från hela Sverige" svarar jag och går in på toan. Vi hinner precis sätta oss på våra platser då spelarna kommer in och andra halvlek börjar.

Den rullade på precis som i första, vi hördes dock lite mer och skrek flera olika ramsor. Bland annat så hejade vi på de spelare som byttes in och de som byttes ut. Lise vinkade till oss igen innan hon gick ut i omklädningsrummet. Matchen i stort kan egentligen beskrivas med två ord: många offsideavblåsningar. För i andra halvlek så var det hur många som helst. Så var matchen slut och vi hejade på som vanligt så att laget skulle komma och tacka oss men det blev lite rörigt. Fia skrek i alla fall "bra jobbat!" till oss innan hon gick in. Jag gick ner till staketet och lyckades tillslut göra mig hörd så att Karro kom fram till mig. "Kan du bara signera min tröja?" sa jag. "Självklart!" så jag vänder mig om. "Ah, snygg tröja!" säger hon (såklart, det står ju hennes namn...) och jag svarar "Ja, visst är den!". "Ska se om det blir nåt bra när det är blött." Japp, det regnade tyvärr. "Ok" svarar jag "Så! Nej, vänta. Jag ska bara fylla i lite. Det blev inte så bra här nere..." "Ingen fara." "Nej det blev inte bra. Jag får fylla i den nån annan gång!" säger Karro och lämnar tillbaka pennan. "Ja visst, tack så mycket!".

Undertiden hade Andrée gått fram och tackat klacken. Jag går upp till de andra och vi packar ihop och går utåt. Vi stannar till under taket vid entrén, vid UIKs buss och står där bara en kort stund innan June Pedersen kommer och börjar leta efter knapp för att öppna bussdörren. Samtidigt har jag tagit upp kameran för att filma det fina texten "på väg med Sveriges bästa fotbollstjejer Umeå IK" som rullade i framrutan på bussen. June ser detta och gör värsta posen med armen på bussen och skrattar. Jag säger "Vänta!" men hinner inte ta ett kort innan hon fortsätter leta. Jag fick i alla fall hennes autograf och ser sen att mina föräldrar och min morbror sitter i bilen och väntar så det är bara att gå dit. Sa hejdå till Myggan och Linda och så bar det av hemåt. Fasen, man vill ju se alla matcher med UIK ju. Måste ta ledigt från jobbet...