Womens Cup-äventyr i Norge

På lördagskvällen kom Myggan på besök och tidigt på söndagsmorgonen började vi vår resa mot Oslo. Vi gjorde ett kort besök på en mack för att handla mat. Det vägrade vi göra i Norge! Efter ytterligare en tid så nådde vi riksgränsen. Där fanns det även en souvenirshop där vi växlade pengar och köpte varsin norsk flagga. Myggan passade på att bolla lite precis vid riksgränsen, men blandad framgång. :p

Så fortsatte resan och vi kom fram mycket snabbare än vi trodde, lätt att hitta var det också. Största problemet var nog trafikskyltarna. 90-80-70-60-70-80...det var massvis! Och värst var nog "slut på 70". Jaha, vad gäller då?! Knepigaste skylten var dock helt klart "Kryssningsplats för älgar". De tror verkligen att älgarna snällt går över vägen just där och inte in på vägen... ok. Lite snäva kurvor i rondeller och vägräcken som satt för nära vägen hann vi också uppleva. :p Väl framme gick vi in på arenan och kollade läget lite innan vi gick ut och satte oss på en sten och åt vår mat. Arenan var ganska liten, inklämd mellan en väg och en bergsvägg, men väldigt mysig och definitivt annorlunda. Efter maten tog vi med oss allt och gick in på läktaren. Där satt vi och väntade ett tag innan vi såg UIKs buss komma. Efter en stund åkte den igen och vi förstod, precis som vi misstänkte, att det bara var Roland och Dockan som kommit. Därför började vi lite lugnt att sätta upp våra flaggor. Det blev 11 stycken totalt och det såg riktigt färgrant ut. Funktionärer skojade med oss och sa att vi skulle lämna lite plats åt Kolbotn också. Varför då?! ;)

Efter en hel del väntan så kom äntligen UIKs buss igen. De går in med väskor i omklädningsrummen och kommer sedan ut på planen. Andrée kommer fram och hälsar och säger att det blev världens jubel i bussen när de såg att vi och våra flaggor var på plats. Verkligen kul att höra! =) Sedan kom även Larsa, Hasse och Steve. Alla tog oss i handen och Steve hälsade oss välkomna dit. De stod och pratade lite och när de gick därifrån så kom Lise fram. Hon tyckte att det var jättekul att vi kom och att de blev väldigt överraskade när de såg alla flaggor. Hon förstod inte riktigt att vi faktiskt hade haft med oss alla dem. Så pratade vi lite om hur långt vi hade åkt och att vi nog skulle få lite konkurrens från Kolbotn-klacken. Lise blev överraskad igen när vi sa att vi hade trumma och tutor med oss så att vi nog skulle låta mer än deras klack i alla fall. Sen förklarade hon att Kolbotn var hennes ärkerivaler och att hon aldrig hade vunnit en match på Sofiemyr Stadion. Vi peppade henne att göra många mål och hon visade hur laddad hon var innan vi önskade henne lycka till och hon gick ut från planen tillsammans med några av de andra spelarna.

De började förbereda sig för uppvärming. Dockan kommer ut med bollar och hälsar på oss. Precis mellan planen och avbytarbänken fanns en ca 3-4 centimeter hög aluminium list. Den lyckades Dockan snubbla på, på väg ut på planen. Genast fick han piker från Andrée och Hasse att han borde se upp och att det var hemskt att de bygger så höga kanter. :D På väg tillbaka till avbytarbänken så snubblar han igen och jag frågar om han har problem med kanten. Japp, tredje gången nu visade det sig, han snubblade med flit på väg ut igen. Fia och Mosan, som var först ut på plan, tog det säkra före det osäkra och ställde sig på listen istället och balanserade. Flera spelare vinkar eller hejar när de lämnar vattenflaskan vid bänken, bland annat Elaine och Marta. Innan UIK kom så kände vi oss lite ensamma som de utlänningar vi faktiskt var, men så fort UIK kom så kände vi oss som hemma och känslan vi hade var mycket lugn och skön på nåt vis. Det kändes så bra att sitta där och kolla på uppvärmningen.

Innan de gick tillbaka in i omklädningsrummet klättrade Lise och June upp på läktaren bredvid oss och hejade på ett gäng kompisar. Jag tror de sa nåt om oss för när de gick igen så sa tjejerna "Umeå" och dunkade med de plastsakerna de fått vid kassan. Vi blev glada att veta att det fanns några som skulle hjälpa till lite, vilket de också gjorde.

Så började matchen och det dröjde bara 3 minuter innan Lise nickade in 1-0! UIK spelade bättre än jag någonsin sett dem spela. Det var så kul att se att alla verkligen gav järnet och ingen spelare hade kunnat spela bättre än vad de gjorde. Helt underbart! =) Berka, Steve och Patrik satt snett bakom oss och diskuterade matchen hela tiden. Vi funderade på att lämna över våran bu-tuta till Berka ett tag men fick aldrig rätt tillfälle till det. I pausen sa hon i alla fall "Bra jobbat!" när hon passerade oss på väg till omklädningsrummet.

Paus ja. Avbytarnas egna lilla uppvisningsstund, skulle man kunna säga. Det brukar i alla fall hända något kul och det gjorde det den här gången också. Vad de höll på har jag inte lyckats fått reda på än, så bilden här får tala för sig själv. ;)

Andra halvlek var ungefär som den första. En liten period bara då Kolbotn hade tryck och målet kom precis när UIK var på väg tillbaka, på hörna. Men det dröjde inte lång tid innan Anne gjorde 2-1 till UIK och vi kunde avsluta matchen med "Segern är vår". Spelarna och Larsa sprang fram och gjorde vågen, applåderade och skrek "tack så mycket". Sen började de jogga ner medan Larsa kom fram och pratade igen. June klättrade upp på läktaren igen och pratade med sina kompisar. Myggan gick fram för att få autograf och fick göra hi-five direkt. Sen pratade vi lite med June och hennes kompisar som sa att när vi skrek "Umeå" så skrek de "go, go, go" och det var faktiskt sant att de hjälpte till en del. =) June berättade att när hon blev inbytt så hörde hon vårat "June *dunk, dunk, dunk" och då tänkte hon "Va? De hejar ju på mig!" och blev jättestolt. Det var kul att höra. =)

Medan vi plockade ner flaggorna berättade Dockan resultat från de svenska matcherna och Larsa gjorde samma sak. När vi väl hade fått ner alla flaggor så hade tyvärr nästan alla spelare gått in i bussen redan, vi var lite sega där. Väl framme vid bussen hejade vi på Roland. Lise stod och pratade med sina föräldrar och vi grattade till första vinsten mot Kolbotn och hon sa att det var grymt skönt. Sen förstod hon att alla väntade på henne och skyndade in i bussen. Vi hör massa dunk och tittar upp, alla ledare dunkade på rutorna och vinkade. När bussen väl åkte så vinkade vi igen och både spelare och ledare vinkade tillbaka. Utom några få som hade nån typ av brottning i bakre delen av bussen... Lises föräldrar kommer åkande i en husbil och vinkar.

Först dit, sist därifrån. Dags att börja resan hemåt alltså. Då hände inte så mycket, förutom att vi såg några QBIK-spelare när vi stannade och åt. På ca 4 timmar var vi hemma igen efter ett underbart äventyr i Norge.