KIF Örebro - UIK

I torsdags kompade jag två timmar och gick snabbt hem där Myggan satt och väntade. Efter att ha packat ihop allt jag behövde så packade vi in oss själva i bilen och åkte mot hotellet där UIK bodde. Vi gick in och hälsade på Påla och Carola som satt och läste i lobbyn. När platserna bredvid blev lediga så slog vi oss ner där och läste lite tidningar vi också. Carola gick till en dator och straxt efter att hon var klar där så kom övriga gänget ner för att äta. Vi hälsade på de flesta och växlade några få ord med en del, särskilt ledarna innan de gick in i matsalen. Då gick vi fram till datorn och upptäckte ganska snabbt att Carola kollat in precis samma sidor som vi. Konstigt... ;)

När laget hade ätit klart kom en hel del av dem ut i lobbyn och hämtade kaffe och de som vi inte redan hälsat på innan passade vi på att hälsa på då. Roland slog sig ner vid oss och sen kom även Dockan, Larsa och Andrée. Den sistnämnda retades som vanligt lite vilket gjorde att han blev injagad bakom hotelldisken av Roland och Dockan. Hotellpersonalen såg lite chockade ut. ;) Samtliga gick sen upp till sina rum medan Roland och Dockan åkte i förväg till Behrn Arena för att packa upp alla kläder osv. Vi satt kvar i lobbyn och väntade, och väntade och...

När det var 15 min kvar innan avresa gick vi till Myggans bil och hämtade våra prylar och packade in dem i bussen, som då stod parkerad utanför hotellingången. Vi pratade en hel del med busschaffisen och hejade igen på spelarna när de passerade. Erika var som vanligt mest pratsam och frågade "ska ni heja på oss nu idag?" "Självklart!" "Det är bra det. Inte för att det kanske behövs, men...". Sen var det bara att hoppa in i bussen och så bar det av mot arenan. Jag har egentligen bara en kommentar om det. J*klar vilken skön buss! Den är precis lika fin på insidan som på utsidan. Att man har svårt att se in i den blev också tydligt när vi kom fram till arenen. Jag dunkade på rutan och vinkade som en galning till mina föräldrar och min morbror som gick precis bredvid men de såg inte ett dugg, haha.

Väl framme gick vi snabbt upp på läktaren och började sätta upp våra flaggor. Det finns som tur är en läktardel med staket och vi lyckades få upp alla svart/gula flaggor på nedre staketet och alla nationsflaggor på det övre staketet. Det blev riktigt snyggt! Spelarna stod som vanligt och kollade på medan vi satte upp flaggorna. Ibland undrar man vad de pratar om och vad de tycker om oss (något som vi delvis fick svar på senare under dagen). När alla flaggor var uppe gick Myggan och jag till Max och inhandlade lite mat. Det var ganska trångt där och långa köer vilket gjorde att vi tänkte på ramsan "jobba, jobba, jo-obba!" direkt när vi kom in. "Öka takten" passade också ganska bra men vi fick tillslut våran mat och gick sedan tillbaka till läktaren där trummorna fick agera matbord för en stund. Undertiden hade mina föräldrar varit ute vid entrén och satt upp "Kom till UIK-klacken"-affisher på varenda pelare på läktaren. KIF-funktionärerna kollade som sjutton och mamma sa "Så här skulle ni också ha!" och antydde lite att KIF inte har någon klack eller knappt några riktiga supportrar. En KIF-funktionär avslöjade att han har uikfans.se sparat som favoriter i hans dator. Muahaha, så ska det vara!

Det fylldes snabbt på med folk. Anders, Emma, samt några ytterligare personer kom och gjorde oss sällskap. Nån gång under uppvärmningen tittade Myggan ner i matchprogrammet, såg att Eva Ödlund skulle dömma matchen och bröt ihop direkt, hehe. "Synsam *dunk, dunk, dunk*". :p Precis när matchen skulle börja kom en tjej i KIF-tröja fram till mina föräldrar, pekade på dem och sa "men, vad är det här?!" och de skojade en liten stund. Det var deras nya granne som tydligen har spelat i KIF för några år sen. Gissa om att mina föräldrar kommer att hänga ut UIK-flagga på deras altan (som ligger riktad åt grannens hus) ett antal gånger i år! ;)

Under spelarpresentationen gav vi UIK vårt fulla stöd, men när Stina Segerström presenterades sig kunde jag inte hålla mig från att använda bu-tutan. Inget personligt mot henne utan åt att hon blivit KIFs och även Dennerbys lilla gullegris. Väldigt obefogat just nu faktiskt! Gissa om folk vände sig om, haha. Det bjuder jag på! ;)

Matchen dominerade UIK totalt och stundtals kom KIF inte ens över planhalvan. Dock var de bra i deras försvar och UIK fick inga direkt farliga avslut. Hur som helst så var det en väldigt välförtjänst seger! I slutet på första halvlekt blev klacken förstärkt av ca 10 tjejer som var på matchen med sitt lag. Riktigt härligt! =)

När matchen var slut kom laget fram som vanligt och tackade oss. Vi packade ihop flaggorna, vilket tog sin tid eftersom vi har ett antal nu... När vi var klara var arenan i princip tom. Jag sa hejdå till mina föräldrar och Myggan och jag gick ner mot planen. Där stannade vi hos Carola som satt och pratade med sina föräldrar (tror jag). "Den där trumman gör mig stressad" sa hon. "Va? Oj, nej! Så ska det ju inte vara. Vi tänkte skrämma KIF" svarade jag och tänkte på våra psyk-trummningar vid KIFs hörnor och frisparkar. "Nej det är jättebra! Man rycks verkligen upp och är med som sjutton". Pust, skönt det! Sen pratade vi en hel del om publiken och Carola tyckte att det var jättebra att ha hemmaplan även på bortaplan. För så var det faktiskt. Vi i UIK-klacken lät mycket mer än resten av publiken (ca 3600 personer) ihop. Så kom vi in på att Umeå-publiken tyvärr inte hänger med alls i våra ramsor. "Men det är som i Mallbacken. Där är det nästan bara 83+ och de vet knappt hur man klappar händerna" sa Carola. Vi kollade om hon hört våran ramsa om henne "Vi har Carola, vad ska ni göra?" vilken hon delvis gjort och så passade vi på att värva hennes föräldrar till klacken. De hade sett oss i Karlstad och vi pratade lite innan de sa "Vi ses i Falköping!" och åkte hemåt.

Myggan och jag gick mot spelargången och hamnade vid UIKs avbytarbänk ungefär för att inte störa Karro som stod en bit bort och pratade med Dennerby (hoppas han lärde sig nåt under matchen...). Steve och avbytarna, som körde löpträning, började teckna att jag skulle trumma. "Samba!" skrek de och jag började trumma som vi gör under matchen, vilket resulterade i att June började dansa och försökte dra med sig Erika också. Myggan letade på trumpinnarna och June kom fram och ville trumma. Hon hann bara slå några takter och säga "Jag har spelat trummor" innan Steve skrek att hon skulle jogga ner. Erika tackade för stödet och vi pratade lite om hur ruskigt nära ett av hennes skott hade varit. Ca 20 centimeter lägre så hade det varit ett mål så det bara sjung om det. "Nästa gång så..." sa hon och de andra sa hejdå innan vi förklarade att vi skulle åka med dem. "Aha, och vi säger 'hejdå' haha. Vi ses!" sa de innan de gick in i omklädningsrummet medan vi gick ut mot bussen.

Där stod ett x antal ungar och väntade på Marta. Busschaffören Johnny hade lite problem att vakta bussen så Myggan och jag hoppade in som dörrvakt, för säkerhetens skull. Lise kom förbi tillsammans med sin syster och underade om det var Myggan och jag som hade alla flaggor. "Det är jättepeppande. Jättekul!" sa hon och fick en mindre chock när vi sa att Myggan har en hel resväska full med bara flaggor, innan hon åkte iväg i systerns bil. Marta fick alla ungar hängade på sig, bokstavligt talat och hade ganska stora problem bara att ta sig de få meterna till bussen. När alla kommit in i bussen var det dags att åka tillbaka till hotellet igen.

Vi sa hejdå till Larsa, de andra hade snabbt gått in i matsalen där de skulle äta. Sen väntade en otäck tidig morgon för laget. De skulle nämligen åka från hotellet redan kl 5! Myggan och jag gick mot bilen och vinkade till Lise som vi mötte på parkeringen. Sen var det bara att åka hem igen. Hade inte vi nyss åkt TILL Örebro? Tiden går rusktigt snabbt när man har roligt!