Ldb Sports Cup

Förra helgen var det dags för UIKs första träningsmatcher och eftersom träningsturneringen var i Växjö så passade jag på att åka dit. Efter några timmar på tåg så kom jag fram och mötte Myggan på stationen. Vi åkte sedan tillsammans med hans syster och hennes man till Tipshallen.

När vi tagit oss in så mötte vi Johan och så fort vi tagit reda på var ståplatsläktaren var så började vi att sätta upp flaggor. Tilläggas bör att det förmodligen aldrig hade blivit städat på räcket där vi satte upp flaggorna, så Myggan gjorde en riktig insatts där! Patrioter kan hoppa till nästa stycke nu, vi använde nämligen en svensk flagga som dammtrasa. :p

Lagom till att matchen Bröndby-Kolbotn skulle börja så dök UIK upp på läktaren precis mitt emot oss. Det blev en del pekande både från våran men framförallt deras sida. Bröndby utklassade Kolbotn helt så därför var det ganska skönt när den matchen tog slut och UIK kunde börja värma upp. Det var den snabbaste uppvärmning jag upplevt när det gäller UIK, som nu fixade det på ca 15 min till skillnad mot den vanliga dryga timman. Matchen i sig var riktigt jämn och spännande att se. Tyvärr så reagerade vi inte så mycket på att Elaine tuggade gräs, eftersom det snarare är konstigt om hon inte gör det under en match. Denna gång visade det ju sig senare att det handlade om en allvarlig skada.

Efter matchen plockade vi snabbt ihop flaggorna. Karros föräldrar kom förbi och pratade lite bl.a. om matchen och att det var skönt att inte behöva åka så långt för att se en match. Därefter gick vi bort till kurvan närmast där alla UIKare var men ingen såg oss utan gick en efter en ut från planen. Vi bestämde oss för att gå ut från arenan för att haffa spelarna där istället. På vägen mellan spelargången och dörrarna ut så kom Ulla-Karin och vi passade på att ta autografer medan vi pratade lite. Vi ställde oss sedan under ett tak mellan arenen och lokalen där omklädningsrummen var. Johan passade på att stoppa Johanna Rasmussen som hade lite problem att hålla i en massa saker och samtidigt skriva. Kort därefter kom Andree, Steve och Larsa ut och det blir allmänt hej- och kramkalas. Steve gav pokalen till Myggan som förvånat bara stod där samtidigt som Andree tyckte att vi skulle gå in i omklädnings-lokalen för att värma oss lite. Man kan lugnt säga att alla spelare blev förvånade att vi hade pokalen när de kom förbi, pratade lite och skrev autografer.

Dockan gick förbi med Elaine på ryggen. Mycket mer än så såg vi inte av henne eftersom hon hade ansiktet nerborrat i Dockans axel. Det syntes tydligt att hon hade riktigt ont, om man säger så. Tillslut tog en av ledarna med sig pokalen och gick upp till den bankett som lagen var på efter finalen och vi passade då på att åka och äta lite mat vi också.

Jag sa sedan hejdå till först Johan och senare Myggan och gick mot hotellet där jag och även UIK skulle bo över natten. Jag såg inte så många UIKare mer den kvällen, förutom Ramona som satt vid datorn i lobbyn samt Emelie och Sofia Jakobsson som jag mötte i svängdörren och vi fick vinka för att kunna hälsa på varandra.

Morgonen därefter tog jag det väldigt lugnt först och gick tillslut ner för att äta frukost. Steve satt i lobbyn och sa att de skulle på träning 9:15. Jag tog en snabb titt på klockan och noterade att den närmade sig 9. Den planerade långa och ganska stora frukosten blev istället ungefär som jag äter hemma, dock ikastad på ca 10 min och sedan skyndade jag snabbt förbi ledarstaben i lobbyn och sa att jag var påväg med till träningen. När jag hade slängt ner lite prylar i en ryggsäck och kom tillbaka ner till lobbyn (jag var såklart tvungen att ha rummet högst upp och längst in i en jättelång korridor) så var i princip alla spelare samlade där.

Vi hoppade in i 3st minibussar, alla spelare i 2 av dem, Larsa och jag åkte med Andrée i den 3:dje. Vid Tipshallen for alla in genom en dörr medan jag fick bilnyckel av Andrée för att kunna hjälpa Larsa med lite väskor. När Larsa fått med sig det han skulle så var alla borta. Vi gick in genom dörren men sen var allt tomt. Först gick vi en trappa upp, sen ut för att leta på en annan dörr men sen tillbaka upp för trappan igen och genom långa korridorer. Förbi lokaler för fotbollsgymnasium och diverse kanslier så kom vi tillslut fram till en öppen dörr och kom ut på läktaren. Men var var UIK?! Vi frågade en man på läktaren som sa nåt om ett gym och pekade åt helt fel håll. Precis när vi tänkte följa hans råd så såg jag spelarna springa på löparbanorna bakom läktaren på andra sidan planen. Vi stannade i ett hörn och gav en träningströja till Sofia och började sedan gå ett halvt varv runt planen för att komma till rätt plats. Vid ett tillfälle fick vi hoppa åt sidan för att släppa fram tjejerna som kom farandes.

Väl vid platsen där vi skulle vara gick vi in genom en dörr till och det visade sig att det var ett gym. Jag trodde att jag skulle få se en fotbollsträning men det var alltså löp- och gymträning istället! Larsa och jag gick mellan gymmet, där Frisk, Ulla-Karin och Carola redan befann sig, och löparbanorna där resten av laget kämpade järnet mot mjölksyran. Andrée var i täten länge men på slutet fick han, precis som på yoyo-testet, ge sig mot Ljungan, Påla och Frida. Efter denna inte så lilla "uppvärmning" så blev det lite peppning och hi-five innan alla gick in i gymmet.

Behöver jag ens tillägga att man kände sig fruktansvärt liten bland massa elitidrottare som lyfter lösvikter, står på vibrationsplattor, gör diverse övningar med skivstänger, balansbollar m.m. Jag gick tillslut fram till Frida som körde benböj med skivstång på ryggen och frågade hur tungt hon hade lagt på. "Äh det är inte så tungt nu, det är bara 85kg!" sa hon som om det var den simplaste saken i världen. Jag fick en kort lektion om att "allt beror på hur långt ner man går." Sen berättade hon hur mycket hon tagit som mest och gått ner till 90 grader men att det var onödigt att ta så tungt. Liten var det...

Det märktes att de flesta var lite småslitna för Larsa hade fullt upp under hela träningen med att massera, klämma, kontrollera, lappa om osv. Han jagade till och med efter en av spelarna med en sprayflaska medan hon gick iväg för att fortsätta träna. Det är engagemang det!

När träningen var slut så packade vi in oss i minibussarna igen. Denna gång satt även Emma, Lisa och Johanna Rasmussen i samma buss som mig. Påla körde bussen som hamnade framför oss och när June hade låst upp en bom vi skulle passera så började Påla köra iväg. Vi skrattade gott när vi såg June springa längs med bussen och sedan slängde sig in. Förmodligen gick det bra för vi såg inga kroppsdelar som hängde utanför efter det. Däremot blev det lite jakt genom Växjö då vi försökte komma förbi samtidigt som Påla och de andra gjorde allt för att förvilla oss om att åka fel. Det blinkades åt fel håll, kördes i fel fil osv. Det elakaste trixet var nog när de stod kvar vid ett blinkljus, trots att det var grönt och bilar bakom oss började tuta. När det blev gult och precis skulle slå över till rött åkte de och självklart gjorde vi det också men de stackars oskyldiga människorna bakom oss blev ju kvar!

Väl tillbaka på hotellet var det bara att packa väskan för att sedan gå till tågstationen. Det visade sig att UIK skulle med samma tåg som mig så jag tog sällskap med Ramona, som hade pokalen dinglande i armen, till stationen. Vi stod där och väntade och spelarna tog mat som de hade beställt. Det visade sig ganska snabbt att tåget vi väntade på, som skulle ta oss de 10 minutrarna mellan Växjö-Alvesta, var försenat. Genom ledarna fick vi även veta att X2000-tåget vi alla skulle med sen förmodligen inte skulle vänta. UIKarna fick lite smått panik, för kom de inte med det tåget så skulle de förmodligen missa flyget. Det sista flyget till Umeå den dagen! Det började genast planeras och de kom fram till att vi skulle ta minibussarna till Alvesta. Ledarna for iväg för att hämta bussarna medan vi andra släpade alla väskor m.m. från perongen ut till vägkanten. Då kom Frida ut från stationen och säger att X2000-tåget kanske kommer att vänta (har ingen aning om hur hon lyckades med det, men jag skulle kunna tippa på att man med hennes mörka blick kan hota till sig lite allt möjligt). Ledarna kom straxt tillbaka, utan bussar eftersom vi inte skulle hinna köra till Alvesta även om vi gasade på rejält. Alltså vänder vi oss om igen och vinkar åt Karro, som var halvägs på väg med några väskor, att hon skulle vända.

På väg tillbaka till perongen så började vi skämta om hur spännande det var att bära väskor fram och tillbaka samt att folk nog undrade vad sjutton vi höll på med som gick där med en jäkla massa väskor, en pokal och en gigantisk check i högsta hugg, fram och tillbaka. Ljungan började berätta om diverse resor med förseningar hon varit med om tillsammans med landslaget. Det var allt ifrån hur de jagat solen varenda minut det gick, med fruktansvärda brännskador som följd, till ledare som tagit ett flyg och lämnat laget efter sig. Andrée förstod de precis... Sen började Karro och Frida prata om deras Brasilien-resa men vi började undra om de varit på samma resa eftersom minnena skiljde sig så grovt. Straxt innan tåget äntligen kom så drog vi igång lite allsång i form av The Lion Sleeps Tonight(faktiskt både på svenska och engelska!) där Emma och Ulla-Karin körde ledsången medan vi andra körade och Steve höll rytmen med hjälp av en stolpe.

Väl på tåget pekar konduktören på pokalen och frågar mig om vi vunnit den. "Ehr... DE har vunnit den" sa jag och nickade åt spelarna som stod någon meter bort. Hade de inte stått så nära hade jag lugnt tagit åt mig lite ära, hehe. Strax innan Alvesta får vi i högtalarna veta att X2000-tåget inte kommer att vänta. Där skiljdes vi alltså åt. UIK fick hoppa på en extrainsatt buss tillsammans med andra som skulle till Stockholm och jag fick stanna i Alvesta och vänta på nästa tåg. Snacka om en händelserik helg!