Onsdag 3 september

Först jobb i 5 timmar och sedan bil i ca 2 timmar. Från en värld till en helt annan, till Circus UIK och Operation: Inta Linköping!

När vi parkerat utanför arenan hälsade jag på representanter från Västerbottens Museum, som kommit för att dokumentera UIK-klacken (det kommer bli en utställning + skrift om UIK sen). Vi gick in på arenan och de intervjuade mig i ungefär en halvtimma medan mina föräldrar och min morbror hängde upp skyltar så att folk ska hitta till klacken, samt hälsade laget välkomna när de kom.

Därefter ringde jag Myggan och gick och mötte honom och Linda för att sedan börja hänga upp alla flaggor. De täckte upp en plats hela vägen från spelargången till kanten på läktaren, dvs nästan en hel planhalva! Dock fick vi flytta på några eftersom det fanns ett par reklamskyltar som var tvungna att synas.

Sen kom resten av gänget en efter en. Malin, Anders, Johan, Emma, Annika och Karl. Japp, då var vi samlade och matchen kunde börja. Oj vilket drag det blev! Ni har antagligen sett matchen så nu kommer jag bara beskriva vad som hände i klacken. Myggan och jag trummade medan resten skrek sig hesa och mer än så. Sara Larsson blev liggande efter kollision med Hedvig Lindahl och Karl var snabb med att skrika ut "är du trött Larsson?!". Då hade det gått ca 5-10 min. ;)

Matchen i övrigt började ju inte så bra men vi trummade på och tillslut lyfte spelarna sig och vi fick in 0-1. Det var jubel och lättnad i klacken. Det dröjde inte långt efter det tills att det blev paus och vi fick skaka loss armar och ben lite. Vi avslutade halvtidspausen med "UIK *klapp, klapp, klapp*" samtidigt som spelarna kom i på planen igen. Flera spelare tittade upp mot oss och Karro applåderade oss medan de gick ut till sina positioner.

I andra halvlek fick vi ett ännu större drag i klacken. Om det var därför UIK gjorde 3 mål till, eller om vi hejade mer pga målen är nog svårt att säga. Det är i alla fall en bra kombination! Karl körde "ge mig ett U" och vi andra skanderade svaren. Ja, den här gången kan jag faktiskt använda ordet skandera för vi lät ordentligt. Tyvärr gick inte ljudet in i varken tv- eller radiosändningen, men samtidigt förstår man att micken närmast oss var rejält neddragen volymmässigt. Vi hejade bland annat på Ljungan efter att hon blev utbytt och skulle jogga ner. När hon kom förbi oss så vinkade hon och vi fick se ett rejält smile på hennes läppar.

Vi gav oss på ett försök till The Lions Sleeps Tonight (LFC har ju vita lejon som symbol) men vi konstaterade snabbt att sång och UIK-klacken fortfarande inte går ihop. Däremot så fortsatte vi att trumma och skrika UIK är de bästa - heja, heja, heja Ume" från slutsignalen och många, många minuter senare. Spelarna samlades undertiden i en ring och började sedan hoppa runt innan de sprang fram till oss, gjorde vågen, applåderade och fortsatte hoppa. Det smittade av sig så vi i klacken for runt som studsbollar på läktaren och mitt upp i det så gjorde Anders och jag ett försök att prata med Suz och Eva (sjukgymnasten). June kom fram, tog Karls norska flagga och hoppade runt med den ett tag. Även Dockan kom fram och tackade innan vi bad Suz dra med sig Andrée till oss. Han kom, applåderade och vi försökte få honom att dansa men fick svaret att "jag dansar när vi har säkrat guldet" vilket vi tog som en ok ursäkt. Men tro inte att vi glömmer det löftet Andrée!!!

Ca 15-20 minuter efter slutsignalen så slutade vi att trumma/heja och packade istället ihop våra saker och gick mot spelarbussen. Där pratade vi med Dockan och Suz och tog lite kort medan vi väntade på spelarna. De som kom relativt tidigt, t.ex. June och Lisa, tackade för stödet innan de gick in i bussen. Efter ett tag kom Karro, som stannade och pratade med Myggan och mig om bl.a. Skåne och matchen. Hon sa att vi hade hörts otroligt bra, att de till och med hörde vad vi skrek och att det var jättebra hejat. Sen kom Ulla-Karin och Anders passade på att göra en intervju. Efter ett tag ropar de på mig och jag går fram mot dem. När jag är ca 1,5 meter ifrån så greppar Ulla-Karin tag i mig och drar mig mot henne. Så där står vi med armarna om varandra när Anders ber mig dra ramsan vi sjöng om henne. Det ska ju vara klapp/trumma i ramsan vilket var svårt att göra när jag stod som jag stod, men jag hejade fram "Ulla Ulla, dunk, dunk" så gott det gick. Sen tog vi kort med henne och våran banderoll där det står att hon är damallsvenskans bästa målvakt.

Jag passade på att haffa Frisken och fick min tröja signerad och ropade sedan till mig Rasmussen så att Annika fick sin tröja signerad också. Båda Johannorna gjorde tummen upp åt vårat stöd och tyckte det var något extra. Det var just det som behövdes i en sådan viktig match som det var och det var skönt att vi lyckades. Och som spelarna lyckades sen! Ramsan "oj oj oj, oj oj-oj-oj, oj oj-oj oj-oj oj oj" drog vi flera gånger under matchen.

Sen blev det bilfärd hemåt igen och om jag inte minns helt fel så somnade jag med ett leende på läpparna. Vilken otroligt, fantastiskt, helt underbar kväll det var!!!

Straxt innan kl 9 morgonen efter ringer min mobil. Jag sitter i köket hos föräldrna och hör hur nåt surrar och antar att det är mobilen som ligger i mitt rum. Jag springer dit, lyfter upp den och ser namnet i displyen. Mina första tankar var "varför ringer hon mig? Hon kan väl inte vilja ringa mig? Det måste vara nåt fel... oj, jag kanske ska svara!" och sen drar jag till med ett väldigt misstänktsamt svar. Det var Ljungan. Om jag inte hade det kvar som bevis i min samtalslista skulle jag tro att jag fortfarande drömde. Och nej, hon hade inte ringt fel. ;)