Fotbollsfest i Linköping

Åkte bil till Linköping med mina föräldrar igår för att se UIK. Efter lite snurrande runt Folkungavallen så hittade vi tillslut fram till parkeringen bakom huvudläktaren. Där pratade jag med Myggan och Evelina genom staketet och bestämde plats för klacken och sen blev det lite fika utanför bilen. När vi precis var klara så kommer UIK-bussen och svänger in genom grindarna. Vi står dock på andra sidan ett plank så min smarta far kliver upp på ett betongblock för att vinka medan jag stod kvar på marken och såg minst lika bra. Vinkade till några ledare som såg oss. Pappa kliver ner och säger "Moström vinkade". "Gjorde hon?". "Ja, hon satt där mitt emot Andrée". "Men det var inte Moström, det var Suz! Moström sitter alltid längst fram". "Jaha...".

Så ringde jag till Suz som kom och mötte oss. En LFC-funktionär vid grinden försökte få oss att heja på LFC så både Suz och vi förklarade att det nog skulle bli lite svårt att få oss att ändra oss.

Jag gick upp på läktarna och satte upp min "Bruschla!"-banderoll brevid Myggans och Evelinas banderoller/flaggor. Spelarna som då stod i mittcirkeln kollade en hel del på våran "vägg" av banderoller. Två tjejer som skulle vara bollflickor kom fram och sa "Hejar ni på UIK?". "Ja" svarade vi. "Varför då? LFC är mycket bättre!" "För att de vinner!". "Nähä!". "Jo, vänta tills efter matchen så får ni se!" "Nej...". "Jo! Kom hit då så får ni se. UIK vinner!" "N..ehr..." så gick de...

Så passerade en tid med prat, jakt efter gul/svarta m.m. Förutom Myggan, Evelina, Anders, jag och mina föräldrar så satt det nu massa med tjejer där. Har ingen aning om hur många. Men vi satt nu på 4 rader och totalt kanske 7 meter i bredd. Det kändes som en liten armé till skillnad mot vad vi brukar vara. Vi delade ut hejaramsor och konfetti till några så att man fick samsas om det. Så var det dags för match.

Matchbollen kom inflygandes med helikopter som landade i mittcirkeln och ut med bollen kom Magnus Bäcklund (Fame). Han hade dock stora problem med att stänga dörren på helikoptern och det tog några minuter innan han lyckades och sen kunde sjunga nationalsången. Matchen började, vi skrek och Evelina slog på sin trumma. Efter 18 minuter började vi kolla på klockan och undra när sjutton målet skulle komma. Så precis innan halvtid kom målet! Konfettin rök i luften, Myggan blåste i sin tuta och det var allmän fest i klacken.

Andra halvlek var ungefär som den första. Vi körde "UIK är de bästa.." i ca 5 min i början och fortsatte med olika ramsor under hela halvleken. Så på slutet var det självklart att sjunga "Guldet ska hem, guldet ska hem, guldet ska hem till Ume igen" vilket fick lite reaktioner på läktarna.

Efter matchen sprang laget fram och tackade oss. Det stod massa ungar nedanför som skulle ha autografer och därför tog det en stund innan vi kunde komma åt våra banderoller. Tur att man inte hade bråttom! Man hade i alla fall inte något bra tillfälle att ta kort eller säga nåt till någon, så vi bestämde oss för att gå. En bit på väg hemåt så hör vi en intervju med Mosan på Radiosporten (http://www.sr.se/cgi-bin/Radiosporten/nyhetssidor/index.asp?programID=2250&nyheter=1) där de på slutet nämner att "Klacken skanderade 'guldet ska hem'". Jo, man tackar! :D