I Götet igår

Igår bar det av till Götet, nåt jag laddat energi inför den senaste veckan. Efter en timmas tågresa klev Linda på tåget och efter lite larv och massa skratt så kom vi fram till Göteborg. Där väntade vi vid stationen på Myggan och gick sen till McDonalds och åt innan vi gick till Valhalla IP.

Väl där så stannade vi utanför grindarna och väntade på UIK-bussen. Det tog ett x antal minuter innan den kom men snart började spelarna komma ut och vi hejade på de som tittade åt vårat håll. Så kom Andrée ut och hälsade på oss och vi gick efter honom in på arenan. Medan spelarna svängde in mot omklädningsrummet så svände vi åt andra hållet, ut genom spelartunneln och sedan upp på läktaren. Då hör jag hur Lise ropar på mig. "Annso! Jag fick 20 sms om dan från dig när jag var i Kina!" Ehr... Det berodde dock inte på mig eller min telefon (som jag först trodde) utan hon förklarade att det var lika för alla. "Alla hade nåt sms som de fick hela tiden. Och jag fick 'jättetråktigt att du inte fick spela...'" Heee, ja det var ju upplyftande. Tur då att hon inte alls tog illa upp utan ju förstod att det var mening som peppning och bara skulle skickas EN gång! ;)

Vi började hänga flaggor medan spelarna kände på planen, precis som vanligt alltså. Sen hade vi lite roligt åt att Linda vevade upp kameran på ett stativ precis bakom flaggorna. Det enda man såg var alltså kameran som plötsligt dök upp, både stativet och Linda var väl gömda av flaggorna. Det såg ut som en sköldpadda som stäcker på halsen ungefär.

Uppvärmningen började och efter en stund kom Johan och förstärkte oss i klacken. Plötsligt var det dags för match. Martas mål direkt på hörna och Maddes underbart fina klack skapade såklart stort jubel hos oss! Ännu bätte då vi stod precis bredvid målet och såg allting jättebra. =) När 5 minuter återstod så började vi skrika "SM-guld *dunk, dunk, dunk*" och tv-kamerorna riktades mot oss, men när slutsignalen kom så blev vi lite förvånade. Ingen sprang, ingen jublade jättemycket, ingen hoppade. Allt var väldigt lungt, de var bara lite lagom glada. Men... jaha, tänkte vi och började sedan räkna på tabellen igen och förstod sen att de inte ville jubla eftersom det bara är 99% klart.

Myggan ropade till sig Erika och fick en autograf medan resten av spelarna joggade ut i omklädningsrummet och tackade oss på vägen dit. Erika förklarade att de hade 20 minuter på sig till flyget...som visade sig vara tåget. Ganska snabbt hade vi plockat ihop allt och gick fram till bussen där vi småpratade med ledarna och växlade korta ord med spelarna som skyndade förbi. Bussen åkte iväg, vi sa hejdå till varandra och så började resan hemåt igen.